Är det inte lustigt hur många människor man släpper in i sitt liv och som man sedan släpper iväg? Bara sådär. Som tar plats i hjärtat, påverkar ens sätt att vara, lär en nya saker och får en att skratta så mycket så man viker sig. Jag har haft tur och lärt känna så otroligt bra människor. Än idag så finns det en som stod mig väldigt nära för några år sedan och som jag skulle göra allt för. Jag tänker för mycket för mitt eget bästa ibland, det vet jag om. Caroline och jag är väldigt olika men vi kompletterar varandra perfekt. Hon vet alltid vad hon skall säga eller, konstigt nog, när hon inte skall säga något alls. Vi har rest tillsammans, skrattat, gråtit, bara varit, till och med skrikit på varandra. Jag vet att jag alltid kommer att ha min Caroline, hon är den delen av mig som jag saknar och utan henne går det inte runt.